journal

journal

Skrivelser

Detta är en byrålåda. En plats där jag förvarar meningar i väntan på jordens undergång.

Feber

BerättelsePosted by Finn Cederberg Mon, February 13, 2017 19:38:29

När jag var liten och drabbades av feber hände det att jag yrade. Det var hemskt otrevligt tills mamma lagt kallt omslag kring mina fötter och på så vis fått ner temperaturen på blodet så hjärnan kunde fungera normalt igen. Men febern var inte alltid bara otrevlig. Ibland hjälpte den mig att se runt hörn.





  • Comments(0)//journal.finncederberg.se/#post82

Galleriamat

BerättelsePosted by Finn Cederberg Wed, December 21, 2016 17:41:47
Tar jag inte med mig egen lunch är jag hänvisad till galleriamaten. Temaföda som ska motivera mig till att betala ett överpris för mättnad. Hamburgare eller buffé. Eller kanske en sallad? Vad sägs om god mat som smakar något tillagad av nån som bryr sig? Har alla kockar slutat och börjat på tv? En restaurang har jag dessutom lovat att aldrig mer besöka på grund av usel service. Jag äter på kinan bredvid när kollegorna äter "amerikanskt".

  • Comments(0)//journal.finncederberg.se/#post80

Granen vid 222:an

BerättelsePosted by Finn Cederberg Thu, June 30, 2016 20:34:43

Jag tog borrprov på en gran idag. Det är trädet man skymtar i mitten av bilden. Med ett borrprov kan man räkna årsringarna på trädet och på så sätt ta reda på ett träds ålder. Granen visade sig vara 250 år. Världens äldsta träd är en gran som växer i Dalarna. I det fallet handlar det om en trädklon som har överlevt genom att grenar har sträckt sig ut över marken, slagit rot och bildat nya stammar. Flera stammar har på det sättet vuxit upp från samma individ i över 9500 år. Stammen är alltså inte så gammal. Den kanske inte är mer än 250 år. I norra Sverige blir granarna äldre än i södra. Det som gör trädet på bilden speciellt är att det står 50 meter från Värmdöleden, tillsammans med flera andra träd som säkert är lika gamla om inte äldre.





  • Comments(0)//journal.finncederberg.se/#post79

Grodor och myror

BerättelsePosted by Finn Cederberg Thu, May 12, 2016 10:09:53

Jag gick ner till vattnet och lyssnade på myrorna. En myra hörs inte men när en miljon myror vandrar låter det som om marken viskar. Det svaga prasslet avbröts av en trast. Nej, det var inte en trast. Ljudet saknade staccatot hos fågelns målmedvetna födosök. Det var en groda som snubblade fram över barren. Den tycktes berusad. Myror satt fastbitna på dess kropp. På svaga ben försökte den fly från mattan av stridslystna rovdjur. Varje hopp gav intryck av att vara en stor ansträngning. Den skulle aldrig klara av att ta sig till säker mark. Jag bröt en pinne i mindre bitar som jag la ihop till en liten bår. Jag la den framför grodan och puttade på den baktill. Den kravlade upp självmant. Jag bar den på pinnarna till sjökanten. Den följde med utan protest och dök i vattnet så fort jag lagt ner den på marken. Väl under ytan fick den kraften åter och sträckte ut simtagen.

Inte sällan ställs naturvärde mot naturvärde. I detta fall grodor mot myror. Då är det bra om man har läst på. Groddjuren har det svårt idag. De trängs undan och glöms bort. Myrorna har inte riktigt lika stora problem. Dessutom var det inte svårt att se hur grodan plågades av myrornas bett. Svårare då att se myrornas behov. Om en sibirisk tiger fäller en kronhjort kan man ju lida med bytet men det är inte skäl nog till att rädda hjorten. När en kull björnungar blev övergivna av sin mor härom året då vinterdvalan avbröts av nedfallande pojke beslutade Länsstyrelsen att inte rädda ungarna. Naturen ska ha sin gång. Så är det. Men hade det varit sibiriska tigerungar som övergivits hade man förmodligen sett annorlunda på situationen. Inget konstigt egentligen. Tigrar går å andra sidan inte i vinterdvala. Det gör dock både grodor och myror.



  • Comments(0)//journal.finncederberg.se/#post76

Människor och tibast

BerättelsePosted by Finn Cederberg Wed, April 27, 2016 18:01:06

Det händer att jag rycker till när jag ser ett flygplan.

Det händer att jag reagerar likadant på människor och tibast.





  • Comments(0)//journal.finncederberg.se/#post74

Eken

BerättelsePosted by Finn Cederberg Mon, October 19, 2015 06:44:04

Det står en ihålig ek i Nyckelviken. Föräldrar brukar säga till sina barn att gå in och ställa sig så de kan ta en bild. Skorna gör avtryck i mulmen. Vuxna böjer sig in, tittar runt och luktar. Det doftar trä och förruttnelse. De tänker att trädet är torrt och dött. Det är aldrig så tyst att de kan höra insekterna krypa i veden. Människornas vibrationer håller slaktaren tillbaka. Den vet att den måste vara försiktig. Är det tyst och stilla spänns käkarna. Kronan känner av närvaron. Liv och rörelse får det att pirra i grenarna. Är det bara ett liv i närheten lockas det in i hålet av lukt och ljud. En grävling, en ekorre, en katt, en ensam motionär försvinner i gapet. Efteråt strös mulmen över blodet. Insekterna städar upp.







  • Comments(0)//journal.finncederberg.se/#post72

Skriva på café

BerättelsePosted by Finn Cederberg Tue, October 06, 2015 17:48:31

Jag sitter på ett café och skriver. Folk sorlar runt omkring mig. Skramlar med bestick och pratar om veckan som gått, om helgen som är på väg. Jag föreställer mig en skugga över fönstret. En rot som pressar sina trådar mot glaset tills det spricker. Sorlet överröstar klirret. Mycel tränger in och täcker golvet. Bleka, sköra trådar sträcker sig hungrigt upp på skor och handväskor. Så försiktigt rör det sig att ingen märker när det tränger genom huden. Livet lämnar människorna som stilla andetag. De faller över bord och fikabröd. Koppar slår i golvet. Dödens feromoner drar till sig skalbaggar. De trängs genom fönstret, flyger, faller, kryper. In i kropparna. Genom näsor och munnar. De skyndar sig. De har funnit det de sökte. Tusentals skalbaggar fyller lokalen. Det rasslar och prasslar. Sen flyger de sin väg. Kropparna ligger som stoppade korvar. Som ballonger fyllda med ägg, som snart blir larver, som blir skalbaggar. Men det tar ett tag. Tills dess är det tyst. Äntligen kan jag skriva.





  • Comments(0)//journal.finncederberg.se/#post71

Bombmatta

BerättelsePosted by Finn Cederberg Tue, April 21, 2015 06:44:39
"Mattan ser lite vass ut."
"Det är en sån där bombmatta."
"Okej."
"Helt i metall förstås. Direkt när jag såg den i butiken så sa jag till Herman, Herman sa jag. Den ska jag ha! Okej, sa han och nu ligger den där. Som ett konstverk liksom."
"Den blänker verkligen fint."
"Visst gör den! Men vilka försäkringar, och de som levererade den ska vi inte tala om. Vill ni ha den apterad? frågade de. Det är väl klart, sa jag. Annars hade jag ju inte köpt en bombmatta. Då hade jag väl köpt något annat."
"Som vadå?"
"Jag vet inte. En vas kanske. Påtår?"





  • Comments(0)//journal.finncederberg.se/#post70

Sune och bödeln

BerättelsePosted by Finn Cederberg Wed, September 24, 2014 21:06:16

En bödel ringde på dörren. Han var klädd i kostym och hade en svart huva för ansiktet. I handen höll han en yxa. Sune hade just kommit hem från jobbet och satt på kaffekokaren som stod och puttrade i köket.

”Dags att dö”, sa bödeln.

Sune var tyst ett ögonblick och såg förbi bödeln ut i trapphuset som om han förväntade sig att finna någon som kunde förklara vad det här handlade om.

”Ni måste ha tagit fel, sa Sune.

”Nej, adressen är den rätta”, sa bödeln och visade upp sin telefon. I ett sms från någon som kallades Chefen stod Sunes namn och adress. ”Nog är det du alltid”.

”Det var märkligt”, sa Sune och harklade sig. ”Jaha, och vad betyder det här egentligen?”

”Du kommer ut, böjer dig fram och så hugger jag av ditt huvud”, sa bödeln och klappade sin yxa.

”Det var värst”, sa Sune. ”Jag mår lite illa, hinner jag gå på toaletten?”

”Det blir knappt det”, sa bödeln och såg på sin klocka. ”Jag har ett par adresser till idag.”

”Hinner jag ringa några samtal?”

”Då får det gå undan.”

Sune tog fram sin telefon och bläddrade bland kontakterna tills han fann sin mor.

”Hej mamma. Det står en bödel här och säger att han ska hugga av mig huvudet.”

En städare öppnade hissdörren. Bödeln nickade en hälsning. Städaren vände tillbaka in i hissen och försvann. Det fick bli ett annat våningsplan först.

”Nej, vi ses nog inte på söndag mamma. Hej då.” Sune la på.

”Jaha, ska vi köra då?” Bödeln la upp yxan på axeln.

”Men blir det inte väldigt smutsigt här i trapphuset? Blod och sådär”, sa Sune.

”Ingen fara. De ska ändå städa idag”, sa bödeln.

”Finns det någon möjlighet att jag skulle kunna ringa ett par samtal till?”

”Pratar vi flickvän, kompis?” Bödeln tog ner yxan och lutade sig mot den.

”Ja, precis”, sa Sune.

”Nej”, sa bödeln och tog upp yxan igen. ”Nu är det absolut dags”.

”Alla sakerna då? Jag har ju lån som ska betalas och kaffet som står och kokar.”

”Det där ordnar sig. Oroa dig inte över det”, sa bödeln.

Sune suckade och böjde sig fram.

”Ta en kopp vetja”, sa han. ”Det vore synd om det gick till spillo. ”

”Tack”, sa bödeln och högg.





  • Comments(0)//journal.finncederberg.se/#post67

Nagelfar

BerättelsePosted by Finn Cederberg Sun, January 19, 2014 21:38:12

Gunnar byggde båtar. Hela dagarna stod han i lokalen nere vid varvet och snickrade. Trä och tjära var en del av honom lika mycket som ben och blod. Gunnar var känd för sin hantverksskicklighet och hade man en snipa eller en petterssonare i behov av upprustning var det till Gunnar man vände sig.

Gunnar sov inte mycket. Någon timme efter lunch och sen, om han hade tur, en timme efter middagen. Dagar av hantverk, nätter av sömnlöshet. Vad gör man om man inte kan sova? Gunnar var ju båtbyggare, så han började bygga en båt. En sådan man bygger på natten när ingen ser. Han byggde Nagelfar.

Sedan barnsben hade Gunnar varit intresserad av fornnordisk mytologi. Historien om Nagelfar var den som intresserat honom mest. En båt byggd av naglar. Tanken svindlade.

Han behövde naglar och erbjöd sig därför att vakta kyrkan, kostnadsfritt.

"Jag kan ju ändå inte sova", som Gunnar sa. "Hela nätterna ligger jag och vrider mig. Bättre då att jag gör någon nytta."

Församlingen hade sedan en tid tillbaka haft problem med inbrott och tackade honom för erbjudandet. Under sin promenad runt kyrkogården gick Gunnar alltid in i bisättningslokalen. Han lirkade sig in i kistorna och drog ut de dödas naglar med en liten tång. Det gick lättare ju äldre kroppen var. Tanken att ge sig ut på kyrkogården och gräva upp gravar hade slagit honom. Men vilket jobb det måste vara att gräva upp en grav. Tjugo naglar var sannolikt inte mödan värt. Bättre då att ta dem innan de läggs i jorden.

Han hade bestämt sig för att göra en kopia av Gokstadsskeppet, ett av de få bevarade vikingatida skeppen. Men det tog tid. Gokstadsskeppet är stort, ungefär tjugotre gånger fem meter, och det går åt en hel del naglar om man ska bygga en kopia. Det fick bli en mindre variant. Gokstadsskeppet på Gunnars vis. Åren gick och det dog inte så många i församlingen som Gunnar hade önskat. Han behövde fler naglar. Gärna så stora som möjligt. Han for till sjukhuset och erbjöd sina tjänster som nattvakt. Han skyllde på att det var för kallt att vandra omkring kyrkan nu när vintern stod för dörren. Det var ingen lögn men det var naglarna som var det verkliga skälet. Han var en billig vakt och sjukhuset behövde spara pengar. Men då fick han bevaka hela sjukhuset, inte bara bårhuset och kylförvaringen.

Det var okej med Gunnar.

Gunnar blev snart populär både bland personalen och patienterna. Han tyckte om att prata och var alltid på gott humör. Efter rundan bland de levande gick Gunnar ner till källaren och drog ut naglarna på de döda. Nästan tjugo år tog det för Gunnar att bygga Nagelfar.

En augustinatt var det dags för sjösättning. Vindarna var ljumma och stjärnorna visade vägen. Gunnar satte seglet.





  • Comments(0)//journal.finncederberg.se/#post55
Next »