journal

journal

Skrivelser

Detta är en byrålåda. En plats där jag förvarar meningar i väntan på jordens undergång.

IDead

BerättelsePosted by Finn Cederberg Sat, January 04, 2014 10:37:48

Ny telefontjänst.
IDead.
Sporadiska samtal från den andra sidan.
Kan ju vara lite trevligt. Bara sju kronor.



  • Comments(0)//journal.finncederberg.se/#post54

Ur "Järnskogen"

BerättelsePosted by Finn Cederberg Tue, December 10, 2013 10:47:43
"Berätta igen", sa pojken.
"Om vadå?" frågade mannen och tittade upp från boken han läste.
Mörkret omgav dem. Ljuset från elden rörde sig över mannens ansikte och fick honom att se gammal ut den ena stunden och ung den andra. Grenverket sträckte sig in mot dem från alla sidor som vassa spetsar av grönska. Fåglarnas sång hade avtagit och ersatts av nattens musik. Insekternas prassel. Det gnisslande ljudet från stammarna som gned sig mot varandra. Död ved som föll och slog mot grenar på vägen ner mot marken. Djur skrek, levde och dog. Det susade svagt från en fläkt i någon av motorerna. Mannen och pojken hade sitt läger på skyttelns tak. I en fördjupning mitt på taket höll elden på att slockna.
"Om hur allt började", sa pojken.
Mannen slog ihop boken och la den i från sig. På filten framför honom låg en skärm. En cirkel av ljus spred sig regelbundet från mitten av skärmen och försvann ut i kanten. Några små prickar lyste upp här och där. Inget stort. Inget farligt. Om ekot upptäckte något så skulle larmet gå. Men det var ändå skönt att se med egna ögon vad som fanns därute.
"Då får du lägga på mer ved", sa han och log.
Pojken gjorde som han sa. Det slog upp gnistor och sprakade när elden fick fatt i träet. Pojken satte sig ner och drog upp filten över axlarna.
"Nu brinner det", sa han. "Nu kan du berätta."

Mannen blundade och tog ett djupt andetag. Som om han tog sats
"Du kommer inte att tro mig", sa mannen, "men det fanns en tid då marken inte var helt täckt av skog. Det fanns en tid då inte bara haven och öknarna var fria från det gröna. En tid av ängar, åkrar och parker. Av städer. En tid då en skog var en vänlig värld full av drömmar och upptåg där barnen kunde leka fritt. Träden stod stam vid stam och här och var fanns en öppning där gräset växte och fjärilar kunde flyga omkring. Träden växte sällan mer än trettio meter och de farliga djuren var rädda för människan."
"Hur höga var träden?" frågade pojken.
"Det högsta trädet i världen var lite över hundra meter."
"Hundra meter." Pojken reste sig upp och gick fram mot gallret. Där gick han ner på knä och böjde sig fram.
"Håll i dig", sa mannen. "Faller du kan inget rädda dig. Lita inte på turen."
"Hur många meter är den här skogen," frågade pojken.
Mannen tittade på skärmen framför sig.
"Här är den drygt sjuhundra meter", sa han. "Förr var den mindre och inte lika farlig. När jag var liten lekte jag i en sån skog", fortsatte han. "Men den försvann. Allt försvann. Människorna var så många och behövde mer mat till så lågt pris som möjligt. Lösningen kom med ett gödsel. Ett ämne som fick åkrarna att producera mycket mer mat på mindre yta. Men ämnet spred sig och fick växterna att förändras. Livet tog ett jättekliv i en riktning som ingen hade kunnat föreställa sig. Människan byggde maskiner som kapade och fällde men det hjälpte inte. I panik avlade man fram utdöda arter som skulle hålla tillbaka växtligheten genom att äta upp den. Dinosaurier. Inget blev bättre av det. Allt blev värre. Det var inte bara växterna och djuren som förändrades av det nya ämnet. Det spred sig även till människan. Nya sorters människor såg dagens ljus. Plötsligt var vi den nya tidens neandertalare."
"Vad är en neandertalare?" frågade pojken.
"I mänsklighetens gryning fanns det flera sorters människoliknande varelser. Neandertalarna var en sån varelse. De försvann. Precis som vi människor håller på att försvinna nu."
"Kommer vi att försvinna?" frågade pojken.
"Inget är för evigt," sa mannen.
"Om du försvinner så vill jag också försvinna," sa pojken.
"Jag är här och du är här och nu är det dags att sova", sa mannen.
De satt tysta en stund. Pojken somnade. Mannen reste sig upp och rättade till pojkens filt. Han la mer ved på elden och satte sig igen. Det fläktade skönt. Då och då förde vinden med sig lukter från marken. Vatten, mossa, örter och döda trädstammar. Liv och förruttnelse.

  • Comments(0)//journal.finncederberg.se/#post52

Döda dina älsklingar

BerättelsePosted by Finn Cederberg Mon, July 08, 2013 10:48:17

Ronald klev ut ur porten. Solen sken. Det var varmt. Han kunde nog ha lämnat jackan hemma. På gatan stod en man och väntade på honom.

- Vad bra att jag fick tag i dig, sa mannen.

- Hur så? frågade Ronald och stannade.

- Jo, jag såg dig i går och blev då mycket förvånad, sa mannen.

- Du får ursäkta, sa Ronald. Jag är försenad och har inte tid för småprat. Ronald började gå mot tunnelbanan men mannen följde efter.

- Som jag sa så såg jag dig i går och tänkte att det här är ju inte möjligt. Helt och fullkomligt omöjligt. Därför bestämde jag mig för att följa efter dig till din port och vänta tills du kom ut igen.

Ronald stannade och mannen kom fatt honom.

- Det är ju hela natten, sa Ronald. Har du stått på gatan utanför min port och väntat hela natten?

- Ja, det stämmer, sa mannen. Dörren var låst så jag fick vänta.

- Du är ju tokigt, sa Roland.

- Inte lika tokig som du, sa mannen. Jag har dessutom ett fantastiskt tålamod.

Roland sa ingenting. Mannen mittemot honom var uppenbarligen galen. Han såg inte galen ut. Men man måste ju inte se tokig ut för att vara tokig.

- Du är en fantasiprodukt Roland, fortsatte mannen. Du finns inte på riktigt.

- Jag finns visst. Jag har jobb, lägenhet, vänner. Roland tystnade. Varför stod han här och argumenterade om sin existens överhuvud taget.

Mannen såg på honom och log lite försiktigt.

- Du får ursäkta, sa han. Jag förstår att du är upprörd och kanske lite ledsen och så där men det är inte upp till dig. Beslutet fattades för länge sen. Historien rullar vidare utan dig.

Du förstår väl att jag blev väldigt förvånad när jag fick syn på dig igår. Det är ju mitt jobb nämligen. Har varit länge nu. Att sudda bort det onödiga. Det som bara distraherar. Jag trodde du var åtgärdad sedan länge. Tydligen inte. Någon har visst inte gjort sitt jobb. Han pekade på sig själv och skrattade. Sen tog han fram en kniv.

- Lägg av nu, sa Roland. Vad håller du på med?

- Nu ska jag skära bort dig, sa mannen.

Roland vände sig om och sprang.

- Du ska raderas från den här historien, skrek mannen efter honom.

Roland sprang mot tunnelbanan. Han hörde mannen skrika något men kunde inte urskilja orden. Var är alla människor? Jag måste ner i tunnelbanan så jag kan gömma mig bland folk, tänkte han. Får galningen bara syn på några andra människor blir han nog distraherad och ger sig på någon annan. Roland sprang ner för rulltrappan. Inte en käft. Vad är det frågan om? Ingen i kiosken, ingen i luckan. Ingen. Roland hoppade över spärren, sprang vidare nerför trappan och kom ner på perrongen. Helt tomt. Han stannade och försökte hämta andan. Steg hördes i trappen bakom sig. Någon var på väg nedför trappen till perrongen. Roland hörde skratt. Det var den där vidrige mannen som följt efter honom. Han kom nerför trappen med armarna utsträckta som om han ville krama honom. I högra handen höll han fortfarande kniven.

- Roland, sa han mellan skratten. Har du sprungit klart nu? Är du färdig nu?

- Nej, sa Roland och vände sig om och sprang mot andra änden av perrongen.

Där fanns ingen trappa upp. Perrongen slutade vid en vägg med en dörr. Den var låst.

- Det är ingen ide' Roland. Du kommer ingenstans. Alla dörrar är stängda för dig. Mannen kom emot honom med kniven framför sig. Plattformen var för smal för att han skulle kunna springa förbi honom utan att få kniven i sig. Det fanns bara en väg ut. Roland hoppade ner från perrongen och började springa in i tunneln.

- Du bryter mot det tillåtna Roland, skrek mannen bakom honom. Man får inte gå in i tunneln. Du måste skäras bort. Kom hit. Jag har en kniv här. Vad är det för fel på dig? Du får inte vara i tunneln. Ingen får vara där. Roland, kom hit!

Roland fortsatte in i tunneln. In i mörkret. När han sprungit några hundra meter stannade han för att hämta andan. Mörkret omgav honom. Allt som hördes var hans egna andetag. Han drog ner luften djupt i lungorna. När var ha så här trött sist? När blev han jagad av en knivmördare sist? Andetagen blev allt lugnare. Det var svalt här nere och luften smakade berg, grundvatten och olja. Han hörde andetag. Han var inte ensam eller inbillade han sig? Han såg inte ens sin egen hand i mörkret. Han var i sina örons våld. Någon harklade sig en bit bort.

- Hej, sa en röst alldeles intill Roland. Han hoppade till och ett litet rop flög ur munnen. Det var en kvinna som pratade. Var inte rädd. Vi är flera här. Vad heter du?

- Jag heter Roland, sa Roland när han krupit upp mot tunnelns vägg. Vad är det frågan om och vilka är ni?

- Vi är som du, sa kvinnan. Vi ville inte skäras bort så vi sprang in i tunneln. Här kan inte knivarna nå oss.

Roland var rädd. Det var nästan så han började att gråta men han tog ett djupt andetag och återfick kontrollen över sig själv.

- Hur länge har ni varit här?

- Länge.

- Hur kan man leva här?

- Då och då smyger vi upp till ytan och hämtar mat och vatten, sa kvinnan.

- Om inte knivarna ser oss, sa en ny röst. En yngre man lät det som.

- Ja, då får vi springa, sa en tredje. De skrattade runt omkring honom. Som om hela tunneln var full av folk.

- Vilka är ni, frågade Roland, och var kommer ni i från?

- Vi är som du, sa någon. Bortvalda. Onödiga. Vi är det som stör en bra historia. Författarens misstag. Hans älsklingar som skulle ha dödats. Från varje perrong leder en trappa ut till en plats där en historia utspelar sig. En historia som vi redigerades bort från. Nu får vi leva i tunnlarnas mörker.

Det mullrar på avstånd.

- Ett tåg! Vi måste gömma oss!

De sprang i gruset. Någon tog tag i Rolands ärm och drog med honom.

- Akta rälsen!

De nådde en korsning och sprang in i en angränsande tunnel. De kröp ihop och höll för sina öron. Roland såg människor i vagnarna. Deras ansikten passerade som stillbilder. Porträtt med tågets fönster som ram. När han vände sig om såg han gruppen människor han mött i tunneln. Fem, sex, nej sju personer. Eller? Tre kvinnor och fyra män. Och ett barn såg han som stack fram huvudet bakom en av kvinnorna. Åtta.

När tåget har passerat lägger sig tystnaden igen.

- Vilka var det?

- Vilka då?

- Passagerarna på tåget.

- Det är karaktärer på väg mellan historierna. De tror naturligtvis att de är vanliga människor som lever sina liv.

- Precis som jag, sa Roland. Vad händer nu då?

- Nu ska vi ha mat, sa en av männen. De började röra sig längs med tunneln. Barn i tunnelbanetunneln, tänkte Roland. Det är ju inte klokt. Han borde nog ringa polisen nu. Men inte när de ser på, tänkte han.

- Jag skulle verkligen behöva kissa, sa Roland.

- Inga problem. Vi rör oss bortåt i tunneln så kommer du ifatt när du är klar. Okej?

- Låter bra, sa Roland. När deras röster försvann bakom en krök tog han fram sin mobiltelefon och slog ett ett två.

- Hallå?

- Hej, svarade telefonisten. Vad gäller saken?

- Jag befinner mig i en tunnel under staden.

- Jag förstår. Där får man inte vara.

- Precis, och det finns barn härnere. Det inte klokt faktiskt. Och tidigare i dag blev jag jagad av en kille med kniv.

- Jag förstår. Gör så här, sa rösten. Gå till en plattform så möter vi upp er där.

- Det låter bra det, sa Roland.

- Så ska vi skära bort er allihop. Blir det bra? Blir det skönt?

Roland la på, släppte telefonen på marken och gick ifatt de andra.

- Gick det bra? frågade någon när han kom ikapp gruppen.

- Det gick fint, svarade Roland.

Ögonen vande sig vid mörkret och efter en stund kunde Roland gå utan att känna sig för längs väggen. Efter en krök kunde man ana ljus flera hundra meter bort.

- Nu är vi snart framme vid perrongen, sa Peter.

Ljuset i slutet av tunneln, tänkte Roland när han ljusfläcken växa allt eftersom de närmade sig plattformen. En ljusfläck i det svarta. Fläcken blev större. De stannade och lät ögonen vänja sig vid ljuset. De tog varandras händer och ställde sig i en ring.

- Kom Roland och ställ dig med oss, sa kvinnan och stärkte ut handen mot honom. Roland tog den och ställde sig i cirkeln.

- Vad gör vi om knivmannen kommer?

- Vi springer.

- Var springer vi?

- In i tunneln.

De sa det tillsammans som ett mantra.

- Vänta här så går jag bort och kollar, sa Peter. Strax tillbaka.

Han smög iväg och försvann upp på plattformen.

- Vad händer? frågade Roland.

- Peter springer fort så han får vara vår spejare, sa Åsa.

Efter en stund dök Peter upp igen och vinkade åt dem att komma.

De tog sig upp på perrongen och upp för trappan. Peter gick hela tiden lite före och höll utkik efter knivmannen. Solen blänkte i asfalten utanför entrén. Det hade regnat men nu stekte solen från en molnfri himmel.

- Vart ska vi? Frågade Roland.

- Det ligger en mataffär några hundra meter nedåt gatan. Vi tar en påse var som vi fyller med mat och sen springer vi tillbaka in i tunneln och äter.

- Klart! sa Peter. De rusade ut i ljuset på ett led efter honom. Värmen sköljde över Roland. Han hörde hur svängdörren slog bakom dem. De såg sig omkring som barn som väntade på att bli påkomna. Som lamm som när som helst riskerade att bli överfallna av vargen. Inga fåglar, inga bilar, inga ljud utom deras steg mot trottoaren.

De stannade framför affären och Peter sprang fram till nästa vägkorsning. Han vände sig om och gjorde tumme upp. Ingen knivman i närheten. De gick in i butiken. Roland tog två flaskor vatten, en påse morötter, chips, några folköl. Åsa gick förbi.

- Men vad tar du för något? Sa hon efter att ha tittat ner i hans påse.

- Mat, sa Roland.

- Du borde tänka mer på vad du stoppar i dig.

- Vad spelar det för roll vad man äter om man bor i en tunnelbanetunnel?

- Jag har flytt från knivmannen i sju månader nu och har väl aldrig varit i så fin form som nu. Allt det här springandet du vet. Jag kör GI-metoden. Hon öppnade sin påse för att visa vad hon köpt.

Roland öppnade sin mun för att säga något men kvinnan hyssjade honom och la sig platt på mage. Alla i affären la sig ner. Utom Roland. Skuggor passerade förbi skyltfönstret. Människor i olika storlekar. En familj. När människorna gått sin väg reste de sig upp och borstade av sig.

- Är alla klara? frågade Peter.

- Alla är klara, sa Åsa. Kom igen nu så går vi. Jag är hungrig!

- Ska vi inte säga till de andra? sa Roland.

- Vilka andra? sa Peter.

- Familjen som gick förbi alldeles nyss.

- Nej Roland, det ska vi inte. Peter öppnade dörren såg sig omkring och började gå tillbaka den väg de kommit. Roland gick bredvid honom.

- Varför inte? Sa Roland.

- Vi är aldrig fler än tio, sa Peter. Två dagar innan vi hittade dig så fick Felicia en kniv i huvudet. Innan Åsa så var det John.

- Så vem var det innan mig? sa Roland.

- Henrik.

- om inte Henrik hade, Roland var osäker hur han skulle fortsätta meningen.

- Fått en kniv i huvudet, sa Peter.

- Ja just det.

- I så fall hade vi inte kontaktat dig, sa Peter.

De avbröts av ett skrik. Roland stannade men de andra fortsatte gå.

- Ska vi inte hjälpa dem? sa Roland.

- Nej, sa Åsa. Nu måste vi ta oss härifrån så fort som möjligt.

- Men det var ju en familj med barn. En tomhet blommade upp i Roland. Han kunde inte bara gå sin väg.

- Ta min mat, sa han och räckte över påsen till Mattias. Sen vände han sig om och sprang mot skriken. Han passerade mataffären, rundade hörnet vid nästa kvarter och kom ut på ett litet torg. I skuggan av några lindar stod knivmannen och familjen. Knivmannen stod med ryggen mot honom. Hans kniv satt fast i pappans huvud. Den verkade ha fastnat. Mamman stod och skrek med sonen i sina armar. Knivmannen satte foten mot den dödes axel och drog. Kniven lossnade. Roland sprang fram och sparkade honom i ryggen så han föll framåt. Kniven for genom luften.

- Neeeeej! Knivmannen skrek rakt ut och tog sig för huvudet.

Roland skyndade sig fram och tog kniven.

Något hände. En kyla spred sig från handen som höll i kniven. Det tjöt i öronen och synen grumlades. Kylan rörde sig upp mot axeln. Han försökte släppa kniven men det gick inte. Roland såg med sin grumliga syn hur knivmannen försökte resa sig upp. Han grät nu precis som mamman. Pojken var borta. Roland skakade och i sitt inre uppenbarades sanningen. De skulle bort. De hade inget där att göra. Skär bort dem. Rolands kropp rörde sig lätt och snabbt utan varken tanke eller beslut. Skär bort. Redigera.

Något rörde sig i periferin men Roland hann inte vända sig om för att se. Pojken slog honom på armen med en gren. Roland tappade kniven.

Kylan och den självklara sanningen försvann. Pojken släppte grenen och sprang till sin mamma. Armen värkte. Roland sparkade bort kniven och rörde på handen. Inget verkade vara brutet. Knivmannen kastade sig upp och började springa mot kniven men mamman hoppade på honom och slog sina armar om honom. Han försökte skaka henne av sig. Roland tog tag i hans armar och höll fast honom. Med ens blev han lugn. En kort stund var allt som hördes deras gemensamma andetag och deras fötter som skrapade mot marken.

- Rör den inte, sa mamman plötsligt. Nej, släpp den!

När Roland vänd sig om fick han se pojken. Han höll i kniven. Roland visste vad som skulle hända. Han släppte taget om mannen.

- Vi måste härifrån nu med en gång! sa han. De verkade inte lyssna. Mamman höll fortfarande tag om mannen. Han vände sig mot Roland.

- Det är ingen ide, sa han. Omedelbart efter att han sagt orden körde pojken in kniven i hans högra öra. Mamman skrek rakt ut och släppte taget när den livlösa kroppen föll mot marken.

- Släpp kniven, Göran. Nu gör du som jag säger!

Pojken som hette Göran, torkade av kniven mot sina byxor och lyfte den sen åter mot himlen. Roland vände sig om och sprang. Bakom honom tystnade kvinnans skrik tvärt. Allt som hördes nu var andetagen och fötterna mot marken. Var fanns det en tunnelbana? Pojken var efter honom nu, det visste han. Roland ville se sig om men vågade inte. Han kunde inte riskera att falla. Roland tänkte inte bli bortskuren. Några hundra meter längre fram såg han ett T. T som i tunnelbana, tänkte han. Det sved i bröstet av ansträngningen. Han hade motionerat för lite. Hade prioriterat annat. Vänner, jobb. Eller var det bara påhitt? Fantasier. Roland bestämde sig för att han var en löpare. Han hade sprungit hela sitt liv. Kom igen nu, sa han till sig själv. Det här kan du! Jag är Anders Gärderud! Jag är Conan Barbaren! Framför honom klev en äldre kvinna ut från en port. Hon var klädd i lodenrock och drog en vagn efter sig. Ur vagnen stack det upp tomma mjölkförpackningar.

- Vad i all sin dagar, sa hon.

- Vi måste härifrån, sa Roland. Han vände sig om och såg pojken komma mot dem. Han har en kniv och är mycket farlig.

- Inga problem, sa kvinnan. Ur fickan tog hon upp en sprayburk av något slag. När pojken bara hade några meter kvar riktade hon burken mot honom och sprayade honom i ögonen. Han stannade och började skrika. Han tog sin tomma hand och gnodde sig i ögonen.

- Jag blandar min egen pepparspray, sa kvinnan. Hon stoppade ner handen bland mjölkkartongerna och tog fram en hammare. Tänk att man inte ens kan gå ut med återvinningen längre, sa hon och slog pojken på armen så han tappade kniven.

- Låt kniven ligga, sa Roland. Den är inte som andra knivar.

- Man kan inte låta knivar ligga och skräpa, sa hon och böjde sig ner efter den. Tänk om det kommer ett barn... Längre kom hon inte. Hon stod där ett ögonblick med kniven i handen. Roland vände sig om och fortsatte springa mot tunnelbanan.

- Stanna så jag får redigera dig, hörde han kvinnan skrika bakom sig. Reeeediiiigeraaaaa! Rösten gick upp i falsett men Roland var redan framme vid tunnelbanan. Han trängde sig förbi spärrarna och fortsatte ner för trapporna. Han hoppade ner på spåret. För bara några timmar sen hade det varit en omöjlig tanke men som det nu var fanns det annat att tänka på än lag och ordning.

Efter någon timme hittade han Peter, Åsa och de andra. De satt längs väggen och åt rå potatis.

- hur gick det där då? sa Peter.

- Sådär, sa Roland.

- Ta en potatis, sa Åsa.

- Nej tack, sa Roland. Jag tänker inte stanna här.

- Var ska du ta vägen då? sa Peter.

- Jag ska gå till ändstationen.

- Men vad ska du göra där?

- Ta mig ut ur det här. Bort. Han tog en flaska vatten ur påsen han hade tagit i affären. Och morötterna.

- Det kommer inte att gå.

- Har ni försökt?

- Behövs inte, sa Peter. Det säger sig självt. Ändstationen. Det är änden.

- Vi får väl se, sa Roland. Jag går nu. Den som vill får följa med. Han vände sig om och började gå längs spåret.

- Vi trivs här, sa Åsa. Vi har det faktiskt ganska bra.

Roland gick i flera timmar. Han passerade perrong efter perrong. Vattnet var slut och han hade bara två morötter kvar när han kom fram till en mörklagd station. Han gick förbi den men där perrongen slutade slutade också tunneln. Ändstationen.

Roland smög sig upp för trapporna och förbi spärrarna. Det regnade ute. Det var något med dropparna. Hur de slog mot gatan. Och vattenpölarna. Det var vackert. Roland började nästan gråta. Han tog ett djupt andetag, nöp sig i armen och öppnade dörren. Gatan var öde. Det var stopp i en gatubrunn och vattnet svämmade över så Roland fick hoppa för att inte gå ner sig fullständigt. Roland kände sig iaktagen. Hur han än vände sig och lät blicken vandra så såg ha ingen. Han intalade sig själv att det var inbillning. Han passerade en park där ett träd hade blåst omkull och låg ut mot gatan. Gräset var vildvuxet. Slån och rosor hävde sig in över det fallna trädet och mot trottoaren. På flera ställen hade tistlar trängt upp och spräckt asfalten. Husen blev allt fallfärdigare. Fasaden var spräckt. Vissa hål var lagade med plank och spik. Till sist gick Roland bland ruiner. Han såg skogen nu. Vägen tog slut. Endast en hög med sten och grus skiljde honom från träden. Roland tog den sista moroten. Det stod någon på stenhögen. En gammal man med skägg och blåställ. I handen höll han en yxa.

- Du behöver inte gå längre, sa den gamle.

- Jag vet nog vad alternativet är, sa Roland.

- Vi ska inte ta bort sig längre. Mannen i blåstället gick ner från kullen mot Roland. Roland backade.

- Du får vara kvar. Du är en bra historia. Kom med mig så tar jag dig tillbaka till ditt sammanhang.

- Mitt sammanhang?

- Där du hörde hemma, sa den gamle.

- nej tack, sa Roland.

- Du måste.

- Du får gärna följa med mig ut i naturen om du vill, sa Roland.

- jag varken får eller vågar, sa gubben.

- Man gör väl som man vill? sa Roland. Om man verkligen vill kan ingen stoppa en.

- Sluta babbla och följ med mig tillbaka till ditt sammanhang, sa gubben.

- Nej tack, sa Roland och började backa mot skogskanten. Gubben lyfte sin yxa och tog några steg mot honom. Sen stannade han, sänkte han yxan, vände sig om och gick åt andra hållet.

Roland vände staden ryggen och gick ut i skogen.

  • Comments(0)//journal.finncederberg.se/#post48

Emil och rädslan (Utdrag ur Marinius glöms bort)

BerättelsePosted by Finn Cederberg Thu, June 27, 2013 13:27:13

Någonting kom rullande över vattnet. Det okända mörkret sträckte sig efter honom. Emil rös till och tryckte den bärbara datorn hårdare mot bröstkorgen. Som en sköld. Som om datorn skulle kunna hindra rädslan från att krypa in i honom. Emil hade lämnat rädslan hemma. Han hade till och med sagt det när han lämnade lägenheten för två år sedan.

- Jag lämnar rädslan här, hade han sagt och sedan slagit igen dörren efter sig.

På tåget mot Stockholm hade han upplevt något nytt. Att det fanns ett mål, ett syfte. Var det glädje, kanske lättnad? Ilskan han känt efter att hans mamma hade dött ensam på ett äldreboende. Två dagar hade hon legat innan personalen upptäckte henne. Två dygn på golvet. Ensam. Han hade varit så arg. Det kändes bra att ha lämnat allt de där bakom sig. Han blev fortfarande arg när han tänkte på det men nu kunde han hantera ilskan. Han hade en förklaring till varför saker gick snett. Varför människor glömde bort.

Allt började med vågorna. Läkaren hade antytt att det rörde sig om inbillning. De hade nästan börjat gräla. Nej, han var inte tokig och inte hörselskadad heller! Nej, det hade inte att göra med att hans mamma hade dött! Han hörde vågor, konstigare än så var det inte. Vågor, från ett hav. Läkaren hade skrivit något i sin journal och sagt till honom att han inte skulle jobba så hårt. Att han skulle ta det lugnt.

Men han var ju arbetslös. Det är svårt att jobba mindre om man är arbetslös.

På kvällen efter läkarbesöket hade telefonen ringt. Emil hade trott att det var en telefonförsäljare och inte svarat men det ringde igen och igen tills han svarade. Någon okänd människa hade frågat ut honom om hans hörsel, vågorna, och undrade om han kunde tänka sig att komma till Stockholm. Några tester och intervjuer, skulle betyda mycket. Han skulle få betalt. Så klart han kunde tänka sig det. Efter samtalet slog det honom att vågorna försvunnit. Han hörde dem inte längre. Han lämnade rädslan och hemmet.

När han kom till Stockholm var det som om en saga började. En bil hade hämtat honom vid stationen och kört honom till Sanningens Församling. De hade testat hans hörsel, synen och intervjuat honom. Efter kvällsmaten fick han träffa Veritas.

- Var inte rädd för honom, hade man sagt. Han kommer att berätta varför du är här. Har han några frågor så svara så snabbt du kan, ok? En sak till. Veritas har en gåva. Han kan läsa dina tankar. Och han kan styra dem.

- Ok, visst.

Han hade varit livrädd. Försökte stänga alla tokiga tankar ute så gott han kunde. Veritas mask. Den grå kuben. Rösten lät som om det var en maskin som pratade.

Efter mötet med Veritas var han en ny människa. Pånyttfödd. Han hade fått ett jobb och en mening med livet. Att hans chef kunde läsa tankar, bar en mask och styra andra människor kändes nästan tryggt. Det var Församlingen mot världen. Världen var tveksam och svag och Församlingen var tveklös och ledaren hade superkrafter.

Men vad var det nu som kom rullande över vattnet? Var det rädslan? Nej, det var dimman. Rädslan hade han ju lämnat hemma.

  • Comments(0)//journal.finncederberg.se/#post47

Kropp i Cavalet

BerättelsePosted by Finn Cederberg Thu, June 13, 2013 21:43:32

Yxan är svår att dölja under jackan. Inklämd under armen skaver den mot huden. Handen domnar. Folk stirrar.

Eller är det bara inbillning?

Det är så mycket folk på Centralen. Varför skulle någon bry sig? Dags att ta sig till perrongen. Hur ska väskan komma upp på tåget? Ena hjulet under väskan lossnar. Plasten skrapar mot stengolvet. Nu tittar folk. Väskan välter.

Tar tag i det andra handtaget. Det mitt på. Tröjan är blöt av svett. Tränger genom jackan. Luktar nog ganska illa. Väskan doftar after shave och wunderbaum.

Tappar greppet om yxan. Fångar upp den med foten. In med den under jackan igen.

- Behöver du hjälp, frågar någon. Bevara mig från vänliga människor.

- Nej tack. Det går bra.

- Vad har du i väskan? Det verkar tungt.

- Bara gamla kläder. Tack ändå.

Tänk om väskan går upp och kroppen rullar ut på golvet? Var är tejprullen när man behöver den? Tänk om den läcker. Tänk om väskan målar ett rött streck av blod när den dras framåt? Omöjligt. Tre sopsäckar kan inte bara gå sönder hur som helst. Nerför rulltrappan. Andningspaus. Hjärtat bultar. Mot spår 12. Nej, det är alldeles för tungt. Handtaget kommer att lossna. Prövar att släpa. Att det ska behöva gnissla och skrapa så förskräckligt! Törstig är man också. Har inte druckit sen klorinincidenten på toaletten.

Handen svider fortfarande.

- En juice, tack.

- Färskpressad eller på flaska?

- Färskpressad tack.

Blodapelsin så klart. Inte klokt. Ser ut precis som sörjan i badkaret. Smakar friskt och härligt som tur är. Svider lite på tungan. Sitter en stund på en pall. Ena foten på marken, den andra på väskan.

Tar väskan mellan benen och lyfter i handtaget med båda händerna. Några meter i taget. Förmodligen är det en ganska bra ryggövning. Om man inte snubblar. Får inte snubbla. Två poliser. Otur! Håll masken, håll masken!

- Ser tungt ut.

- Jovars. (Håll masken.)

- Kan vi kanske hjälpas åt?

- Dumt att tacka nej. (Tappa inte yxan nu.)

- Ärligt talat! Helvete vad den väger. Vad har du i den?

(Säg nåt, vad som helst.)

- En kamaxel.

- En kamaxel?

- Ja, just det. (Ärligt talat, vad är en kamaxel?)

- Väger de så här mycket verkligen?

- Ja de gör ju det.

Hela vägen fram till hissen bär de.

- Tack snälla ni för hjälpen.

- Nästa gång får du be nån köra hem det åt dig. Sånt där ska man inte bära omkring på själv.

- Ska komma ihåg det. Tack så mycket.

Om de bara visste vad det är i väskan. Hissen stinker. Vad är det med folk? Ska det vara så svårt att gå på toa? Ut på perrongen. Frisk luft. Svetten torkar.Tåget rullar in. Mot Flen. Sen ska man ut till stugan och gräva. En sak i sänder.

  • Comments(0)//journal.finncederberg.se/#post45

Om de vill ta dig så tar de dig

BerättelsePosted by Finn Cederberg Thu, May 30, 2013 23:19:39

Om de vill ta dig så tar de dig.

Den låsta dörren. De blockerade fönstren.

Om de vill ta dig så tar de dig.

Spinningen på torsdagarna. Kniven i fickan.

Om de vill ta dig så tar de dig.

Pengarna på banken. Huset och bilen.

Om de vill ta dig så tar de dig.

Nätverket. Proteindryckerna.

Om de vill ta dig så tar de dig.

  • Comments(2)//journal.finncederberg.se/#post43

Stäng fönstret

BerättelsePosted by Finn Cederberg Sun, May 05, 2013 20:24:54

- Stäng fönstret, dimman fräter.

- Hur gör vi med katten?

- Vi får väl skaffa en ny. Eller en fisk.

  • Comments(1)//journal.finncederberg.se/#post42

Storhetsvansinne

BerättelsePosted by Finn Cederberg Fri, April 19, 2013 16:41:16

En tisdag i februari slog storhetsvansinnet till.

Han reste sig upp och skrek, "jag är en fantastisk människa!".

  • Comments(0)//journal.finncederberg.se/#post41

Förkylning

BerättelsePosted by Finn Cederberg Mon, April 15, 2013 19:59:54

I det öppna och flexibla landskapet flödar kunskap och erfarenhet fritt mellan människorna. Och baciller tänkte Erik och snöt sig. Näsan hade varit täppt några dagar nu. Han tog i så det sprakade i näsduken. Det kändes som om något stort kom ut. Som om en bit av bihålan lossnat. Tar man i för lite kommer inte snoret ut och tar man i för mycket går blodkärlen sönder, tänkte Erik. Han tittade ner i näsduken. Något avlångt och vågformat låg och glänste i snoret. Det var minst en centimeter långt och skimrade i blått och lila. Som bensin. Det påminde om en puppa. Men det kunde det ju inte vara. En puppa i näsan? Hur skulle den ha kommit dit?

Kollegorna i det öppna kontorslandskapet började sända honom blickar. Han ville inte störa de andras arbete utan reste sig, gick till toaletten och låste dörren. Lampan vid spegeln lyste över näsdukens glittrande mysterium. Hade han ätit något konstigt? Dåligt sköljd sallad kanske? Fast hur skulle puppan ha kunnat komma från maten och in i näsan? Han rynkade näsan. Något tog emot. Han rynkade näsan igen och igen. Det fanns något mer därinne. Han snöt sig på nytt. Ordentligt. Han tittade ner i näsduken. Tre nya puppor. De var mindre den här gången. Men ändå. Det kittlade till någonstans bakom ögonen. Han nös. Något satte sig på tvären därinne. Det gjorde ont. Riktigt ont. Det vänstra ögat blev svart. Rädslan tog tag i honom och han lämnade toaletten. Han kom ut i det öppna landskapet och såg sig omkring.

- Jag behöver hjälp, sa han och såg sig omkring. Men ingen tycktes höra honom. Munnen var torr och han mådde illa.

- Hjälp, sa han och föll ner på knä. Han ville inte störa i onödan men någon fick gärna komma och hjälpa honom. Något var allvarligt fel med vänsterögat. Det knastrade och han kände hur det rann vätska utmed kinden. Det kändes nästan som om något var på väg ut. En kollega böjde sig ner till honom. Vem var det? Han såg inte.

- Förlåt, sa han. Det är något med min näsa. Personen som böjt sig ner skrek till, reste sig upp och backade undan. Erik var alldeles matt nu. Han satt med ryggen mot väggen. Orkade ingenting. Något rullade ner för tröjan. Med sitt friska öga försökte han lokalisera föremålet. Det var runt som en boll. Han fick fatt i det med fingrarna. Erik orkade inte lyfta armen hela vägen upp till huvudet utan fick luta sig lite framåt för att kunna få in fokus.

Det var hans öga som trillat ut. I pupillen speglades den tomma ögonhålan. Något kröp fram ur det blodiga mörkret. En fjäril.

  • Comments(1)//journal.finncederberg.se/#post40

Terminalglasögon i 3D

BerättelsePosted by Finn Cederberg Mon, April 01, 2013 22:15:00

- Terminalglasögon. Finns de i 3D?

- Nej.

- varför inte?

- Men du ser ju redan i 3D. Verkligheten är i 3-D.

- Är den?

- Ja, det är på bio man kan behöva 3D-glasögon.

- På bio, ok. Så det finns inte? Inte ens som tillval?

- Nej. Det skulle bara kännas konstigt.

- Varför då?

- För att det är annat glas i 3D-glasögon. Man har 3D-glasögon när man tittar på 3D-film, inte annars.

- Det tycker jag låter dumt.

- Varför gör du det?

- För att allt borde finnas.

- Till och med det som inte behövs?

- Ja, framför allt det som inte behövs.

- Är inte det bara ett onödigt slöseri med resurser?

- Allt är ett onödigt slöseri med resurser om man vill se det från den synvinkeln.

- Jag håller inte med.

- Håll med eller inte. Skulle du vara intresserad av att sälja terminalglasögon i 3D?

- Men det finns ju inte. Jag säljer bara sånt som finns.

- Jag tycker att du även borde sälja sånt som inte finns. Till exempel terminalglasögon i 3D. Om några veckor kommer det att finnas just det. I verkligheten.

- Vad?

- Terminalglasögon i 3D.

- Kommer det?

- Ja. Jag är nämligen tillverkare av sånt som inte finns och sånt som inte behövs. Intresserad?

- Absolut.

- Då ses vi snart igen.

- Ja, vi gör väl det.

  • Comments(0)//journal.finncederberg.se/#post38
« PreviousNext »