journal

journal

Skrivelser

Detta är en byrålåda. En plats där jag förvarar meningar i väntan på jordens undergång.

Emil och rädslan (Utdrag ur Marinius glöms bort)

BerättelsePosted by Finn Cederberg Thu, June 27, 2013 13:27:13

Någonting kom rullande över vattnet. Det okända mörkret sträckte sig efter honom. Emil rös till och tryckte den bärbara datorn hårdare mot bröstkorgen. Som en sköld. Som om datorn skulle kunna hindra rädslan från att krypa in i honom. Emil hade lämnat rädslan hemma. Han hade till och med sagt det när han lämnade lägenheten för två år sedan.

- Jag lämnar rädslan här, hade han sagt och sedan slagit igen dörren efter sig.

På tåget mot Stockholm hade han upplevt något nytt. Att det fanns ett mål, ett syfte. Var det glädje, kanske lättnad? Ilskan han känt efter att hans mamma hade dött ensam på ett äldreboende. Två dagar hade hon legat innan personalen upptäckte henne. Två dygn på golvet. Ensam. Han hade varit så arg. Det kändes bra att ha lämnat allt de där bakom sig. Han blev fortfarande arg när han tänkte på det men nu kunde han hantera ilskan. Han hade en förklaring till varför saker gick snett. Varför människor glömde bort.

Allt började med vågorna. Läkaren hade antytt att det rörde sig om inbillning. De hade nästan börjat gräla. Nej, han var inte tokig och inte hörselskadad heller! Nej, det hade inte att göra med att hans mamma hade dött! Han hörde vågor, konstigare än så var det inte. Vågor, från ett hav. Läkaren hade skrivit något i sin journal och sagt till honom att han inte skulle jobba så hårt. Att han skulle ta det lugnt.

Men han var ju arbetslös. Det är svårt att jobba mindre om man är arbetslös.

På kvällen efter läkarbesöket hade telefonen ringt. Emil hade trott att det var en telefonförsäljare och inte svarat men det ringde igen och igen tills han svarade. Någon okänd människa hade frågat ut honom om hans hörsel, vågorna, och undrade om han kunde tänka sig att komma till Stockholm. Några tester och intervjuer, skulle betyda mycket. Han skulle få betalt. Så klart han kunde tänka sig det. Efter samtalet slog det honom att vågorna försvunnit. Han hörde dem inte längre. Han lämnade rädslan och hemmet.

När han kom till Stockholm var det som om en saga började. En bil hade hämtat honom vid stationen och kört honom till Sanningens Församling. De hade testat hans hörsel, synen och intervjuat honom. Efter kvällsmaten fick han träffa Veritas.

- Var inte rädd för honom, hade man sagt. Han kommer att berätta varför du är här. Har han några frågor så svara så snabbt du kan, ok? En sak till. Veritas har en gåva. Han kan läsa dina tankar. Och han kan styra dem.

- Ok, visst.

Han hade varit livrädd. Försökte stänga alla tokiga tankar ute så gott han kunde. Veritas mask. Den grå kuben. Rösten lät som om det var en maskin som pratade.

Efter mötet med Veritas var han en ny människa. Pånyttfödd. Han hade fått ett jobb och en mening med livet. Att hans chef kunde läsa tankar, bar en mask och styra andra människor kändes nästan tryggt. Det var Församlingen mot världen. Världen var tveksam och svag och Församlingen var tveklös och ledaren hade superkrafter.

Men vad var det nu som kom rullande över vattnet? Var det rädslan? Nej, det var dimman. Rädslan hade han ju lämnat hemma.

  • Comments(0)//journal.finncederberg.se/#post47