journal

journal

Skrivelser

Detta är en byrålåda. En plats där jag förvarar meningar i väntan på jordens undergång.

Döda dina älsklingar

BerättelsePosted by Finn Cederberg Mon, July 08, 2013 10:48:17

Ronald klev ut ur porten. Solen sken. Det var varmt. Han kunde nog ha lämnat jackan hemma. På gatan stod en man och väntade på honom.

- Vad bra att jag fick tag i dig, sa mannen.

- Hur så? frågade Ronald och stannade.

- Jo, jag såg dig i går och blev då mycket förvånad, sa mannen.

- Du får ursäkta, sa Ronald. Jag är försenad och har inte tid för småprat. Ronald började gå mot tunnelbanan men mannen följde efter.

- Som jag sa så såg jag dig i går och tänkte att det här är ju inte möjligt. Helt och fullkomligt omöjligt. Därför bestämde jag mig för att följa efter dig till din port och vänta tills du kom ut igen.

Ronald stannade och mannen kom fatt honom.

- Det är ju hela natten, sa Ronald. Har du stått på gatan utanför min port och väntat hela natten?

- Ja, det stämmer, sa mannen. Dörren var låst så jag fick vänta.

- Du är ju tokigt, sa Roland.

- Inte lika tokig som du, sa mannen. Jag har dessutom ett fantastiskt tålamod.

Roland sa ingenting. Mannen mittemot honom var uppenbarligen galen. Han såg inte galen ut. Men man måste ju inte se tokig ut för att vara tokig.

- Du är en fantasiprodukt Roland, fortsatte mannen. Du finns inte på riktigt.

- Jag finns visst. Jag har jobb, lägenhet, vänner. Roland tystnade. Varför stod han här och argumenterade om sin existens överhuvud taget.

Mannen såg på honom och log lite försiktigt.

- Du får ursäkta, sa han. Jag förstår att du är upprörd och kanske lite ledsen och så där men det är inte upp till dig. Beslutet fattades för länge sen. Historien rullar vidare utan dig.

Du förstår väl att jag blev väldigt förvånad när jag fick syn på dig igår. Det är ju mitt jobb nämligen. Har varit länge nu. Att sudda bort det onödiga. Det som bara distraherar. Jag trodde du var åtgärdad sedan länge. Tydligen inte. Någon har visst inte gjort sitt jobb. Han pekade på sig själv och skrattade. Sen tog han fram en kniv.

- Lägg av nu, sa Roland. Vad håller du på med?

- Nu ska jag skära bort dig, sa mannen.

Roland vände sig om och sprang.

- Du ska raderas från den här historien, skrek mannen efter honom.

Roland sprang mot tunnelbanan. Han hörde mannen skrika något men kunde inte urskilja orden. Var är alla människor? Jag måste ner i tunnelbanan så jag kan gömma mig bland folk, tänkte han. Får galningen bara syn på några andra människor blir han nog distraherad och ger sig på någon annan. Roland sprang ner för rulltrappan. Inte en käft. Vad är det frågan om? Ingen i kiosken, ingen i luckan. Ingen. Roland hoppade över spärren, sprang vidare nerför trappan och kom ner på perrongen. Helt tomt. Han stannade och försökte hämta andan. Steg hördes i trappen bakom sig. Någon var på väg nedför trappen till perrongen. Roland hörde skratt. Det var den där vidrige mannen som följt efter honom. Han kom nerför trappen med armarna utsträckta som om han ville krama honom. I högra handen höll han fortfarande kniven.

- Roland, sa han mellan skratten. Har du sprungit klart nu? Är du färdig nu?

- Nej, sa Roland och vände sig om och sprang mot andra änden av perrongen.

Där fanns ingen trappa upp. Perrongen slutade vid en vägg med en dörr. Den var låst.

- Det är ingen ide' Roland. Du kommer ingenstans. Alla dörrar är stängda för dig. Mannen kom emot honom med kniven framför sig. Plattformen var för smal för att han skulle kunna springa förbi honom utan att få kniven i sig. Det fanns bara en väg ut. Roland hoppade ner från perrongen och började springa in i tunneln.

- Du bryter mot det tillåtna Roland, skrek mannen bakom honom. Man får inte gå in i tunneln. Du måste skäras bort. Kom hit. Jag har en kniv här. Vad är det för fel på dig? Du får inte vara i tunneln. Ingen får vara där. Roland, kom hit!

Roland fortsatte in i tunneln. In i mörkret. När han sprungit några hundra meter stannade han för att hämta andan. Mörkret omgav honom. Allt som hördes var hans egna andetag. Han drog ner luften djupt i lungorna. När var ha så här trött sist? När blev han jagad av en knivmördare sist? Andetagen blev allt lugnare. Det var svalt här nere och luften smakade berg, grundvatten och olja. Han hörde andetag. Han var inte ensam eller inbillade han sig? Han såg inte ens sin egen hand i mörkret. Han var i sina örons våld. Någon harklade sig en bit bort.

- Hej, sa en röst alldeles intill Roland. Han hoppade till och ett litet rop flög ur munnen. Det var en kvinna som pratade. Var inte rädd. Vi är flera här. Vad heter du?

- Jag heter Roland, sa Roland när han krupit upp mot tunnelns vägg. Vad är det frågan om och vilka är ni?

- Vi är som du, sa kvinnan. Vi ville inte skäras bort så vi sprang in i tunneln. Här kan inte knivarna nå oss.

Roland var rädd. Det var nästan så han började att gråta men han tog ett djupt andetag och återfick kontrollen över sig själv.

- Hur länge har ni varit här?

- Länge.

- Hur kan man leva här?

- Då och då smyger vi upp till ytan och hämtar mat och vatten, sa kvinnan.

- Om inte knivarna ser oss, sa en ny röst. En yngre man lät det som.

- Ja, då får vi springa, sa en tredje. De skrattade runt omkring honom. Som om hela tunneln var full av folk.

- Vilka är ni, frågade Roland, och var kommer ni i från?

- Vi är som du, sa någon. Bortvalda. Onödiga. Vi är det som stör en bra historia. Författarens misstag. Hans älsklingar som skulle ha dödats. Från varje perrong leder en trappa ut till en plats där en historia utspelar sig. En historia som vi redigerades bort från. Nu får vi leva i tunnlarnas mörker.

Det mullrar på avstånd.

- Ett tåg! Vi måste gömma oss!

De sprang i gruset. Någon tog tag i Rolands ärm och drog med honom.

- Akta rälsen!

De nådde en korsning och sprang in i en angränsande tunnel. De kröp ihop och höll för sina öron. Roland såg människor i vagnarna. Deras ansikten passerade som stillbilder. Porträtt med tågets fönster som ram. När han vände sig om såg han gruppen människor han mött i tunneln. Fem, sex, nej sju personer. Eller? Tre kvinnor och fyra män. Och ett barn såg han som stack fram huvudet bakom en av kvinnorna. Åtta.

När tåget har passerat lägger sig tystnaden igen.

- Vilka var det?

- Vilka då?

- Passagerarna på tåget.

- Det är karaktärer på väg mellan historierna. De tror naturligtvis att de är vanliga människor som lever sina liv.

- Precis som jag, sa Roland. Vad händer nu då?

- Nu ska vi ha mat, sa en av männen. De började röra sig längs med tunneln. Barn i tunnelbanetunneln, tänkte Roland. Det är ju inte klokt. Han borde nog ringa polisen nu. Men inte när de ser på, tänkte han.

- Jag skulle verkligen behöva kissa, sa Roland.

- Inga problem. Vi rör oss bortåt i tunneln så kommer du ifatt när du är klar. Okej?

- Låter bra, sa Roland. När deras röster försvann bakom en krök tog han fram sin mobiltelefon och slog ett ett två.

- Hallå?

- Hej, svarade telefonisten. Vad gäller saken?

- Jag befinner mig i en tunnel under staden.

- Jag förstår. Där får man inte vara.

- Precis, och det finns barn härnere. Det inte klokt faktiskt. Och tidigare i dag blev jag jagad av en kille med kniv.

- Jag förstår. Gör så här, sa rösten. Gå till en plattform så möter vi upp er där.

- Det låter bra det, sa Roland.

- Så ska vi skära bort er allihop. Blir det bra? Blir det skönt?

Roland la på, släppte telefonen på marken och gick ifatt de andra.

- Gick det bra? frågade någon när han kom ikapp gruppen.

- Det gick fint, svarade Roland.

Ögonen vande sig vid mörkret och efter en stund kunde Roland gå utan att känna sig för längs väggen. Efter en krök kunde man ana ljus flera hundra meter bort.

- Nu är vi snart framme vid perrongen, sa Peter.

Ljuset i slutet av tunneln, tänkte Roland när han ljusfläcken växa allt eftersom de närmade sig plattformen. En ljusfläck i det svarta. Fläcken blev större. De stannade och lät ögonen vänja sig vid ljuset. De tog varandras händer och ställde sig i en ring.

- Kom Roland och ställ dig med oss, sa kvinnan och stärkte ut handen mot honom. Roland tog den och ställde sig i cirkeln.

- Vad gör vi om knivmannen kommer?

- Vi springer.

- Var springer vi?

- In i tunneln.

De sa det tillsammans som ett mantra.

- Vänta här så går jag bort och kollar, sa Peter. Strax tillbaka.

Han smög iväg och försvann upp på plattformen.

- Vad händer? frågade Roland.

- Peter springer fort så han får vara vår spejare, sa Åsa.

Efter en stund dök Peter upp igen och vinkade åt dem att komma.

De tog sig upp på perrongen och upp för trappan. Peter gick hela tiden lite före och höll utkik efter knivmannen. Solen blänkte i asfalten utanför entrén. Det hade regnat men nu stekte solen från en molnfri himmel.

- Vart ska vi? Frågade Roland.

- Det ligger en mataffär några hundra meter nedåt gatan. Vi tar en påse var som vi fyller med mat och sen springer vi tillbaka in i tunneln och äter.

- Klart! sa Peter. De rusade ut i ljuset på ett led efter honom. Värmen sköljde över Roland. Han hörde hur svängdörren slog bakom dem. De såg sig omkring som barn som väntade på att bli påkomna. Som lamm som när som helst riskerade att bli överfallna av vargen. Inga fåglar, inga bilar, inga ljud utom deras steg mot trottoaren.

De stannade framför affären och Peter sprang fram till nästa vägkorsning. Han vände sig om och gjorde tumme upp. Ingen knivman i närheten. De gick in i butiken. Roland tog två flaskor vatten, en påse morötter, chips, några folköl. Åsa gick förbi.

- Men vad tar du för något? Sa hon efter att ha tittat ner i hans påse.

- Mat, sa Roland.

- Du borde tänka mer på vad du stoppar i dig.

- Vad spelar det för roll vad man äter om man bor i en tunnelbanetunnel?

- Jag har flytt från knivmannen i sju månader nu och har väl aldrig varit i så fin form som nu. Allt det här springandet du vet. Jag kör GI-metoden. Hon öppnade sin påse för att visa vad hon köpt.

Roland öppnade sin mun för att säga något men kvinnan hyssjade honom och la sig platt på mage. Alla i affären la sig ner. Utom Roland. Skuggor passerade förbi skyltfönstret. Människor i olika storlekar. En familj. När människorna gått sin väg reste de sig upp och borstade av sig.

- Är alla klara? frågade Peter.

- Alla är klara, sa Åsa. Kom igen nu så går vi. Jag är hungrig!

- Ska vi inte säga till de andra? sa Roland.

- Vilka andra? sa Peter.

- Familjen som gick förbi alldeles nyss.

- Nej Roland, det ska vi inte. Peter öppnade dörren såg sig omkring och började gå tillbaka den väg de kommit. Roland gick bredvid honom.

- Varför inte? Sa Roland.

- Vi är aldrig fler än tio, sa Peter. Två dagar innan vi hittade dig så fick Felicia en kniv i huvudet. Innan Åsa så var det John.

- Så vem var det innan mig? sa Roland.

- Henrik.

- om inte Henrik hade, Roland var osäker hur han skulle fortsätta meningen.

- Fått en kniv i huvudet, sa Peter.

- Ja just det.

- I så fall hade vi inte kontaktat dig, sa Peter.

De avbröts av ett skrik. Roland stannade men de andra fortsatte gå.

- Ska vi inte hjälpa dem? sa Roland.

- Nej, sa Åsa. Nu måste vi ta oss härifrån så fort som möjligt.

- Men det var ju en familj med barn. En tomhet blommade upp i Roland. Han kunde inte bara gå sin väg.

- Ta min mat, sa han och räckte över påsen till Mattias. Sen vände han sig om och sprang mot skriken. Han passerade mataffären, rundade hörnet vid nästa kvarter och kom ut på ett litet torg. I skuggan av några lindar stod knivmannen och familjen. Knivmannen stod med ryggen mot honom. Hans kniv satt fast i pappans huvud. Den verkade ha fastnat. Mamman stod och skrek med sonen i sina armar. Knivmannen satte foten mot den dödes axel och drog. Kniven lossnade. Roland sprang fram och sparkade honom i ryggen så han föll framåt. Kniven for genom luften.

- Neeeeej! Knivmannen skrek rakt ut och tog sig för huvudet.

Roland skyndade sig fram och tog kniven.

Något hände. En kyla spred sig från handen som höll i kniven. Det tjöt i öronen och synen grumlades. Kylan rörde sig upp mot axeln. Han försökte släppa kniven men det gick inte. Roland såg med sin grumliga syn hur knivmannen försökte resa sig upp. Han grät nu precis som mamman. Pojken var borta. Roland skakade och i sitt inre uppenbarades sanningen. De skulle bort. De hade inget där att göra. Skär bort dem. Rolands kropp rörde sig lätt och snabbt utan varken tanke eller beslut. Skär bort. Redigera.

Något rörde sig i periferin men Roland hann inte vända sig om för att se. Pojken slog honom på armen med en gren. Roland tappade kniven.

Kylan och den självklara sanningen försvann. Pojken släppte grenen och sprang till sin mamma. Armen värkte. Roland sparkade bort kniven och rörde på handen. Inget verkade vara brutet. Knivmannen kastade sig upp och började springa mot kniven men mamman hoppade på honom och slog sina armar om honom. Han försökte skaka henne av sig. Roland tog tag i hans armar och höll fast honom. Med ens blev han lugn. En kort stund var allt som hördes deras gemensamma andetag och deras fötter som skrapade mot marken.

- Rör den inte, sa mamman plötsligt. Nej, släpp den!

När Roland vänd sig om fick han se pojken. Han höll i kniven. Roland visste vad som skulle hända. Han släppte taget om mannen.

- Vi måste härifrån nu med en gång! sa han. De verkade inte lyssna. Mamman höll fortfarande tag om mannen. Han vände sig mot Roland.

- Det är ingen ide, sa han. Omedelbart efter att han sagt orden körde pojken in kniven i hans högra öra. Mamman skrek rakt ut och släppte taget när den livlösa kroppen föll mot marken.

- Släpp kniven, Göran. Nu gör du som jag säger!

Pojken som hette Göran, torkade av kniven mot sina byxor och lyfte den sen åter mot himlen. Roland vände sig om och sprang. Bakom honom tystnade kvinnans skrik tvärt. Allt som hördes nu var andetagen och fötterna mot marken. Var fanns det en tunnelbana? Pojken var efter honom nu, det visste han. Roland ville se sig om men vågade inte. Han kunde inte riskera att falla. Roland tänkte inte bli bortskuren. Några hundra meter längre fram såg han ett T. T som i tunnelbana, tänkte han. Det sved i bröstet av ansträngningen. Han hade motionerat för lite. Hade prioriterat annat. Vänner, jobb. Eller var det bara påhitt? Fantasier. Roland bestämde sig för att han var en löpare. Han hade sprungit hela sitt liv. Kom igen nu, sa han till sig själv. Det här kan du! Jag är Anders Gärderud! Jag är Conan Barbaren! Framför honom klev en äldre kvinna ut från en port. Hon var klädd i lodenrock och drog en vagn efter sig. Ur vagnen stack det upp tomma mjölkförpackningar.

- Vad i all sin dagar, sa hon.

- Vi måste härifrån, sa Roland. Han vände sig om och såg pojken komma mot dem. Han har en kniv och är mycket farlig.

- Inga problem, sa kvinnan. Ur fickan tog hon upp en sprayburk av något slag. När pojken bara hade några meter kvar riktade hon burken mot honom och sprayade honom i ögonen. Han stannade och började skrika. Han tog sin tomma hand och gnodde sig i ögonen.

- Jag blandar min egen pepparspray, sa kvinnan. Hon stoppade ner handen bland mjölkkartongerna och tog fram en hammare. Tänk att man inte ens kan gå ut med återvinningen längre, sa hon och slog pojken på armen så han tappade kniven.

- Låt kniven ligga, sa Roland. Den är inte som andra knivar.

- Man kan inte låta knivar ligga och skräpa, sa hon och böjde sig ner efter den. Tänk om det kommer ett barn... Längre kom hon inte. Hon stod där ett ögonblick med kniven i handen. Roland vände sig om och fortsatte springa mot tunnelbanan.

- Stanna så jag får redigera dig, hörde han kvinnan skrika bakom sig. Reeeediiiigeraaaaa! Rösten gick upp i falsett men Roland var redan framme vid tunnelbanan. Han trängde sig förbi spärrarna och fortsatte ner för trapporna. Han hoppade ner på spåret. För bara några timmar sen hade det varit en omöjlig tanke men som det nu var fanns det annat att tänka på än lag och ordning.

Efter någon timme hittade han Peter, Åsa och de andra. De satt längs väggen och åt rå potatis.

- hur gick det där då? sa Peter.

- Sådär, sa Roland.

- Ta en potatis, sa Åsa.

- Nej tack, sa Roland. Jag tänker inte stanna här.

- Var ska du ta vägen då? sa Peter.

- Jag ska gå till ändstationen.

- Men vad ska du göra där?

- Ta mig ut ur det här. Bort. Han tog en flaska vatten ur påsen han hade tagit i affären. Och morötterna.

- Det kommer inte att gå.

- Har ni försökt?

- Behövs inte, sa Peter. Det säger sig självt. Ändstationen. Det är änden.

- Vi får väl se, sa Roland. Jag går nu. Den som vill får följa med. Han vände sig om och började gå längs spåret.

- Vi trivs här, sa Åsa. Vi har det faktiskt ganska bra.

Roland gick i flera timmar. Han passerade perrong efter perrong. Vattnet var slut och han hade bara två morötter kvar när han kom fram till en mörklagd station. Han gick förbi den men där perrongen slutade slutade också tunneln. Ändstationen.

Roland smög sig upp för trapporna och förbi spärrarna. Det regnade ute. Det var något med dropparna. Hur de slog mot gatan. Och vattenpölarna. Det var vackert. Roland började nästan gråta. Han tog ett djupt andetag, nöp sig i armen och öppnade dörren. Gatan var öde. Det var stopp i en gatubrunn och vattnet svämmade över så Roland fick hoppa för att inte gå ner sig fullständigt. Roland kände sig iaktagen. Hur han än vände sig och lät blicken vandra så såg ha ingen. Han intalade sig själv att det var inbillning. Han passerade en park där ett träd hade blåst omkull och låg ut mot gatan. Gräset var vildvuxet. Slån och rosor hävde sig in över det fallna trädet och mot trottoaren. På flera ställen hade tistlar trängt upp och spräckt asfalten. Husen blev allt fallfärdigare. Fasaden var spräckt. Vissa hål var lagade med plank och spik. Till sist gick Roland bland ruiner. Han såg skogen nu. Vägen tog slut. Endast en hög med sten och grus skiljde honom från träden. Roland tog den sista moroten. Det stod någon på stenhögen. En gammal man med skägg och blåställ. I handen höll han en yxa.

- Du behöver inte gå längre, sa den gamle.

- Jag vet nog vad alternativet är, sa Roland.

- Vi ska inte ta bort sig längre. Mannen i blåstället gick ner från kullen mot Roland. Roland backade.

- Du får vara kvar. Du är en bra historia. Kom med mig så tar jag dig tillbaka till ditt sammanhang.

- Mitt sammanhang?

- Där du hörde hemma, sa den gamle.

- nej tack, sa Roland.

- Du måste.

- Du får gärna följa med mig ut i naturen om du vill, sa Roland.

- jag varken får eller vågar, sa gubben.

- Man gör väl som man vill? sa Roland. Om man verkligen vill kan ingen stoppa en.

- Sluta babbla och följ med mig tillbaka till ditt sammanhang, sa gubben.

- Nej tack, sa Roland och började backa mot skogskanten. Gubben lyfte sin yxa och tog några steg mot honom. Sen stannade han, sänkte han yxan, vände sig om och gick åt andra hållet.

Roland vände staden ryggen och gick ut i skogen.

  • Comments(0)//journal.finncederberg.se/#post48