journal

journal

Skrivelser

Detta är en byrålåda. En plats där jag förvarar meningar i väntan på jordens undergång.

Ur "Järnskogen"

BerättelsePosted by Finn Cederberg Tue, December 10, 2013 10:47:43
"Berätta igen", sa pojken.
"Om vadå?" frågade mannen och tittade upp från boken han läste.
Mörkret omgav dem. Ljuset från elden rörde sig över mannens ansikte och fick honom att se gammal ut den ena stunden och ung den andra. Grenverket sträckte sig in mot dem från alla sidor som vassa spetsar av grönska. Fåglarnas sång hade avtagit och ersatts av nattens musik. Insekternas prassel. Det gnisslande ljudet från stammarna som gned sig mot varandra. Död ved som föll och slog mot grenar på vägen ner mot marken. Djur skrek, levde och dog. Det susade svagt från en fläkt i någon av motorerna. Mannen och pojken hade sitt läger på skyttelns tak. I en fördjupning mitt på taket höll elden på att slockna.
"Om hur allt började", sa pojken.
Mannen slog ihop boken och la den i från sig. På filten framför honom låg en skärm. En cirkel av ljus spred sig regelbundet från mitten av skärmen och försvann ut i kanten. Några små prickar lyste upp här och där. Inget stort. Inget farligt. Om ekot upptäckte något så skulle larmet gå. Men det var ändå skönt att se med egna ögon vad som fanns därute.
"Då får du lägga på mer ved", sa han och log.
Pojken gjorde som han sa. Det slog upp gnistor och sprakade när elden fick fatt i träet. Pojken satte sig ner och drog upp filten över axlarna.
"Nu brinner det", sa han. "Nu kan du berätta."

Mannen blundade och tog ett djupt andetag. Som om han tog sats
"Du kommer inte att tro mig", sa mannen, "men det fanns en tid då marken inte var helt täckt av skog. Det fanns en tid då inte bara haven och öknarna var fria från det gröna. En tid av ängar, åkrar och parker. Av städer. En tid då en skog var en vänlig värld full av drömmar och upptåg där barnen kunde leka fritt. Träden stod stam vid stam och här och var fanns en öppning där gräset växte och fjärilar kunde flyga omkring. Träden växte sällan mer än trettio meter och de farliga djuren var rädda för människan."
"Hur höga var träden?" frågade pojken.
"Det högsta trädet i världen var lite över hundra meter."
"Hundra meter." Pojken reste sig upp och gick fram mot gallret. Där gick han ner på knä och böjde sig fram.
"Håll i dig", sa mannen. "Faller du kan inget rädda dig. Lita inte på turen."
"Hur många meter är den här skogen," frågade pojken.
Mannen tittade på skärmen framför sig.
"Här är den drygt sjuhundra meter", sa han. "Förr var den mindre och inte lika farlig. När jag var liten lekte jag i en sån skog", fortsatte han. "Men den försvann. Allt försvann. Människorna var så många och behövde mer mat till så lågt pris som möjligt. Lösningen kom med ett gödsel. Ett ämne som fick åkrarna att producera mycket mer mat på mindre yta. Men ämnet spred sig och fick växterna att förändras. Livet tog ett jättekliv i en riktning som ingen hade kunnat föreställa sig. Människan byggde maskiner som kapade och fällde men det hjälpte inte. I panik avlade man fram utdöda arter som skulle hålla tillbaka växtligheten genom att äta upp den. Dinosaurier. Inget blev bättre av det. Allt blev värre. Det var inte bara växterna och djuren som förändrades av det nya ämnet. Det spred sig även till människan. Nya sorters människor såg dagens ljus. Plötsligt var vi den nya tidens neandertalare."
"Vad är en neandertalare?" frågade pojken.
"I mänsklighetens gryning fanns det flera sorters människoliknande varelser. Neandertalarna var en sån varelse. De försvann. Precis som vi människor håller på att försvinna nu."
"Kommer vi att försvinna?" frågade pojken.
"Inget är för evigt," sa mannen.
"Om du försvinner så vill jag också försvinna," sa pojken.
"Jag är här och du är här och nu är det dags att sova", sa mannen.
De satt tysta en stund. Pojken somnade. Mannen reste sig upp och rättade till pojkens filt. Han la mer ved på elden och satte sig igen. Det fläktade skönt. Då och då förde vinden med sig lukter från marken. Vatten, mossa, örter och döda trädstammar. Liv och förruttnelse.

  • Comments(0)//journal.finncederberg.se/#post52